Maria och demonen - om ätstörningar hos vuxna

På Yle Arenan finns en väldigt fin och gripande dokumentär om Maria, 46 år, som lider av anorexi. Dokumentären heter Maria och demonen, och är gjord av Jan-Olof Svarvar. Jag rekommenderar den varmt, den lyfter fram viktiga ämnen som det tyvärr inte talas så mycket om: långvariga ätstörningar, och ätstörningar hos vuxna. Ätstörningar är vanligast hos ungdomar och unga vuxna, vilket gör att en stor del av både forskning och behandling är inriktad och baserad på denna grupp. Men ätstörningar drabbar också äldre vuxna, och det är jätteviktigt att även detta lyfts fram. Ätstörningar i vuxenålder kan handla om att en insjuknat i yngre ålder och att sjukdomen fortsatt; att en tidigare insjuknat och tillfrisknat, men sjukdomen blossar upp igen; eller att en insjuknar för första gången i vuxenålder. Svåra livshändelser, livsförändringar,  kroppens förändringar i samband med t.ex. att få barn eller då en blir äldre är exempel på faktorer som kan påverka eller utlösa insjuknandet. 

Bild: Olof Film

Maria och demonen skildrar skickligt och finstämt anorexins ambivalens, smärtsamhet och komplexitet. Att veta, förnuftsmässigt, vilka förändringar som behövs för att bli frisk, och hur svårt det kan vara att tillämpa denna vetskap på sig själv. Att vilja bli frisk, och samtidigt vara livrädd för det. Svårigheten att bryta inrutade och kanske också tvångsmässiga vanor, även om en vill. Men också hoppet, kämparglöden, att resa sig upp, om och om igen. Maria beskriver också många av de psykologiska aspekter jag skrivit om tidigare: rutiner, tvångsmässighet, behov av kontroll, och hur sjukdomen nästlat sig in i hennes upplevelse av sig själv. Hon beskriver även personlighetsdrag, vilket vi vet att har ett samband med risken för att insjukna i ätstörningar , och även kan påverka tillfrisknandeprocessen. Även traumatiska händelser är riskfaktorer för att insjukna.

Dokumentären visar också hur tung och svår denna sjukdom ofta är för hela familjen, och samtidigt vilket oerhört värdefullt stöd familj och nära är. Trots det svåra och smärtsamma, finns det också mycket hopp och värme i filmen. Jag önskar Maria och hennes familj allt gott, och skickar så gott jag kan ljus, värme, hopp och styrka härifrån Helsingfors upp till dem i Vasa.

/Monica

ps Tekstitys myös suomeksi!

Viktigt att tala om hetsätning

Tips tips tips, denna radiodokumentär/podcast om hetsätning av Anne Hietanen. Anne berättar med värme, klokhet, medmänsklighet och hopp om sitt insjuknande, känslorna och tankarna bakom och kring sin ätstörning, samt om sin behandling, processen för att bli frisk och sitt tillfrisknande. Jag har fått äran att vara med på ett litet hörn också.

Det är så viktigt att tala om hetsätning! Hetsätningsstörning är den vanligaste ätstörningen, men likväl den det kanske talas minst om. Ofta hör svår skam, skuld och hemlighållande samman med hetsätning. Att sätta ord på, tala om och inte vara ensam med sin ätstörning är första steget mot att börja utmana skammen, slå hål på hemlighållandet och därmed också våga söka hjälp och kunna börja må bättre.

Om du lider av hetsätning vill jag (liksom i programmet) tipsa dig om detta egenvårdsprogram: Bli fri från hetsätning. Det är ett bra första steg mot att förstå dina symptom bättre, och få ett mer balanserat förhållande till mat och ätande, samt känslorna och tankarna och de onda cirklar av bantning och hetsätande som ofta är med och upprätthåller ätstörningen. Om du behöver mer hjälp utöver egenvårdsprogrammet kan du också söka mer hjälp via t.ex. din studie- eller arbetshälsovård, eller via din egen hälsovårdscentral. Det finns hjälp att få, och det går att bli frisk.

Ta hand om dig <3

Monica

ps Jos sinä joka luet tämän koet että suomi sittenkin on vahvempi kielesi, niin itsehoito-ohjelma Irti ahminnasta löytyy suomeksi tästä.

Keskustelua pitkäaikaisista ja vaikeista syömishäiriöistä

Tänä vuonna olen pohtinut pitkäaikaisia ja vaikeita syömishäiriöitä paljon. Kirjoitan psykoterapeuttikoulutukseni lopputyön pitkäaikaisen ja vaikean anoreksian psykoterapeuttisesta hoidosta. Lisäksi olen työssäni HUS:in Syömishäiriöyksikössä ollut mukana kehittämässä PISARA-projektia: uutta hoitomallia ihmisille, jotka sairastavat pitkäaikaista anoreksiaa.

Tulen kirjoittamaan lisää tästä aiheesta tänne blogiin paremmalla ajalla, mutta näin alkuun haluaisin vinkata kahdesta aiheeseen liittyvästä tilaisuudesta mihin tulen syksyn aikana osallistumaan:

• Tervetuloa huomenna, ma 4.9.2017 klo 17-18, kuulemaan ja keskustelemaan kun sairaanhoitaja Minna Anttonen ja minä kerromme PISARA:sta Etelän-SYLI:ssä, Kaapelitehtaalla Helsingissä.
• Tervetuloa myös pitkään sairastaneiden iltaan 28.11.2017 klo 18.20 Etelän-SYLI:ssä, missä pohdimme yhdessä miten säilyttää toivo ja positiivisuus sekä pitää huolta omasta jaksamisestaan, kun syömishäiriö pitkittyy.

Jos aihe koskettaa sinua tai läheistäsi olet todella lämpimästi tervetullut.

/Monica

Evidensbaserad vård av ätstörningar?

Idag skrev jag en kolumn i Hbl om varför vi behöver forskning och vetenskap, och hur viktigt det är att vi förstår hur kunskap formas och omformas. Jag håller med mig själv, men jag är också medveten om att det inte är lätt och att absoluta svar sällan finns. Detta är inte minst sant vad gäller forskning om psykiatrisk vård och psykoterapi. 

Människor med ätstörningar och deras anhöriga undrar förståeligt nog ofta vilken den bästa behandlingen är. Det är en svår fråga, och som även beskrivs här är det mycket vi ännu inte vet. I korthet kan sägas att vi vet att familjebaserad terapi ofta är välfungerande i vården av barn och ungdomar med anorexia nervosa. I vården av bulimia nervosa och hetsätstörningsstörning finns belägg för att kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell terapi ofta leder till goda resultat. Det är förstås också individuellt vad som passar vem, och därför måste vi alltid utgå från individens unika situation och behov. Trots att de flesta får hjälp, börjar må bättre och blir friska, blir ca 10-20% av personer med ätstörningar tyvärr inte friska utan sjukdomen fortsätter som svår och långvarig. Många får alltså inte tillräcklig hjälp av de bästa behandlingsformer vi har idag. Därför måste vi fortsätta utveckla bättre vårdmodeller, och också testa dem i vetenskapliga studier. Det är inte patienterna som ska anpassa sig till vårdmodellerna, utan vården som ska utvecklas för att allt bättre erbjuda patienter det de behöver.

Ta hand om dig, och våga söka vård om du behöver den. Du är värd att få hjälp och du är värd att må bra.

/Monica Ålgars